mitt liv som bipolär

tisdagen va en dag med besök hos både min terapeut o sköterska. hade somnat halv sex på morgonen då mina insomningstabletter va slut. skulle upp till terapeuten på morgonen. kom dit trött, illamående o rätt deppig. till eftermiddagen när jag kom till min sköterska va jag så övertrött att jag nästan va hypomanisk. o det är lite så det kännts det sista dagarna. antingen är jag nere o helt plötsligt är jag typ hypomanisk. förtsår vad en annan med bipolär-sjukdom menar med att växla mellan lägena under dagen. det är helt fruktansvärt. ena stunden är man superglad o pigg. men sen helt plötsligt gråtfärdig, supertrött o helt nere.

 

då till det här med att det är jag som är chef. min sköterska säger att mitt liv är mitt företag, det är jag som är chef. jag säger att det vore så skönt att bara vara anställd där ist o någon annan bestämde. men nu är det ju faktiskt inte så. jag försöker att börja få in lite rutiner trots att jag är nere o det känns som allt är skit. jag har faktiskt börjat träna igen, vilket är superskönt. o har kommit iväg tom när jag tänkt att jag hellre lägger mig i soffan. det är jag stolt över. o det ger mig lite rutin.

 

denna veckan har jag annars haft fullt upp med att träffa vänner o fixa lite ärenden. men idag gick det knappt o väcka mig. o nu känner jag mig illamående, sjukt trött o vill bara ligga i soffan. inser nu att det blivit lite för mkt denna veckan o har fullt upp dagarna som kommer. chefan=jag inser att något måste tas bort av sakerna fre el lör, annars kommer jag krascha helt. +att jag inte har pengar knappt för att betala mina räkningar o kan inte lägga ut nåt på nöjen förutom min 30årsfest om två helger. söndagen är de födelsedagspresent-fotboll med storebror o det är viktigast. det är nu det hade vart skönt att bara vara anställd o be chefen lösa detta.

 

men som min mamma alltid har sagt-allt löser sig. o det visar ändå på att jag inte är helt nere när jag ändå kan tänka så.

sol, värme, kulturkalas o kväll=dålig kombo för mig

 

då va det det här med stress, press o måsten. det är fint väder ute o har vart några dagar. o till råga på allt kulturkalaset. jag har tänkt åka in o kolla konserter el bara sätta mig nånstans flera dagar men inte orkat. hade jag haft någon som försökte dra med mig hade det kanske vart lättare. men alla jag försökt få kontakt med i veckan har vart upptagna hela tiden. vilket absolut inte vart en fördel för mig nu när jag inte är på topp direkt.

 

ikväll funderade jag en lång stund på att åka in o kolla maskinen på götaplatsen. tänkte att jag kan ju bara åka in själv o kolla en liten stund. men eftersom dom inte börjar spela innan halv elva o jag inte har nåt att göra innan har jag lagt ner den planen. eftersom det är fint väder, fredag o kväll känner jag mig ensam, tråkig o bara trött på allt. ikväll känns det bara riktigt skit o efter många tankar beslöt jag mig för att ta en lugnande. jag höll på att stressa upp mig själv, ville bara bort o ville starta ett nytt liv. kvällar är alltid värst. o eftersom jag inte har något jobb på dagarna har jag tid för allt för mkt tankar när kvällen närmar sig. o inga positiva tankar.

 

nu längtar jag bara till hösten när jag kan få ligga hemma utan att ha dåligt samvete o känna att jag är tråkigast i världen. för det är jag faktiskt inte, bara det att jag inte alltid är på topp. det känns därför som folk ibland glömmer bort mig. det är väl mina tankar. men som sagt finns det gott om negativa såna just nu.

 

nästa vecka får jag iaf massa kvalitetstid med min bästaste som är hemma några dagar. det hoppas jag ger mig massa energi som jag kan leva på ett tag.

 

nu blir det kvällskiss med mutzy! hej svejs

 

 

pratade med min storebror i söndags o han sa en sak som jag börjat tänka på mer o mer. han sa att jag har för höga förväntningar el förväntar mig att saker ska bli på ett visst sätt o sen blir det inte det. o det är då jag börjar må dåligt. detta har jag gått o tänkt på i veckan.jag vill ofta leva alla andras liv men inte mitt eget. jag vet att jag har det bra under omständigheterna men jag vill ibland bara vara som alla andra. o det sämmer väl att jag har för höga förväntningar, jag vill bara ha kul o få må bra egentligen. det ska ju ändå vara huvudsaken. inte hur alla andra har det, mår el gör. men det är svårt.

 

förra veckan pratade jag om lite liknande med min terapeut. jag kom till henne o va superfixad. sa till henne direkt, att idag mår jag dåligt det är därför jag är så fixad. många ser personer med psykiska problem som sunkiga o trasiga människor. men det finns så många olika sorters psykiska sjukdomar o problem. jag sa iaf att idag har jag lagt på min mask. när jag mår bra kan jag komma till min terapeut osminkad med fett hår osv. o inte bara till min terapeut. men när jag mår dåligt, det är då mitt fixande blir som värst. detta blir också problem för då blir det så mycket att jag fokuserar på ytliga saker, tycker att jag är ful o tror att allt blir bättre med nya saker, kläder mm. det är detta som är ett av mina största problem med mitt shoppingmissbruk. men det blir åter igen att jag vill vara som alla andra, se ut som andra o ha andras kläder. vilket säkert nästan alla egentligen vill. men jag vill inte att folk ska se att jag mår dåligt.

 

jag måste inse att jag inte kan leva det liv jag vill just nu. för jag har inte ekonomi till det. o sluta vara avundsjuk på att andra har det si o så. o vara nöjd med det jag har istället. det enda med det här är att jag ofta känner mig ensam o utanför, för att alla har råd att göra massa saker utom jag o kan känna att därför blir jag inte tillfrågad. alltid dessa jävla pengar!

 

nu känner jag att jag helt tappat tråden. o börjar frysa här ute på balkongen så det är dags att gå in.

 

en annan vän som har det väldigt jobbigt med har påverkat mig mer än jag trodde det skulle. hon betyder så mkt för mig o jag vill inte att hon ska ha det jobbigt. o jag vill va där o är livrädd för att bli lämnad utanför, trots att jag vet att hon aldrig skulle göra det. men efter att ha blivit det tidigare pga min psykiska hälsa blir jag livrädd för det. kan kanske ses egoistiskt men det är även väldigt mkt välvilja. så med detta efter att jag redan börjat bli dåligt blev väl inte allt så bra denna helgen.

 

mitt hjärta skulle komma hit i onsdags o det gjorde hon också. eftersom jag inte hade mått så bra men ändå peppat upp mig inför detta, borde jag ha lärt mig att tänka mig för. men nej då. vi skulle bara ha kul, få umgås o gå på way out west o lyssna på bra musik. o så blev allt fel. el allt va superkul fram tills ca tio på torsdagkvällen då jag får nåt slags psykbryt. tappar bort min kofta, min kompis (o har knappt nåt batteri kvar på mobilen) + att jag tror att jag blivit av med mitt kort. ringer min mamma i panik för att spärra kortet men hittar det i väskan typ två srekunder efter. till slut lyckas jag få tag på min kompis o komma till linnéplatsen. men då helt plötsligt får jag en riktig panikattack o satt o hyperventilerade, vilket jag inte haft på nåt år. ringde min storebror o han fick mig att lugna ner mig o andas normalt till slut. annars brukar jag inte höra när nån pratar med mig under en panikattack men det gjorde jag iaf denna gång. åkte hem o det va då jag skar mig. hade funderingar på att åka in till psykakuten. vet inte liksom vad jag ska ta mig till vid dessa situationer för det går inte att tänka logiskt.

 

fredagen började segt pga all alkohol. som jag borde lära mig att jag inte kan dricka mångder av när jag mår dåligt. samtidigt är det ju lite därför jag gör det. för att få försvinna bort ett tag i ruset. vi gick runt o lyssnade på massa konserter, tog nån öl o bara hade det gött. o jag träffade några av mina bästa vänner. så en väldigt bra dag. då trodde jag att det värsta va över o lördagen skulle bli superkul den med. men efter att ha börjat dricka öl o fortsatt eftersom allt åter igen kändes bra sa det pang redan runt åtta-nio på kvällen o jag sa till min kompis att jag ville åka hem. så hon hängde med o vi köpte jornötsringar,cola o kollade lejonkungen. helt plötsligt kände jag att jag fick svårt att andas o gick o la mig i sängen. detta sa jag inte hjärtat (förlåt). kände att en panikattack va på väg igen o gick o la mig.

 

söndagen va okej men jag va trött pga alkoholen, psykiska o allt klantigt jag gjort. o vill mest bara glömma denna helg o börja om på nytt. nu har jag ist dåligt samvete för att förstört festivalen för min kompis, druckit fast jag inte borde o ringt mamma när allt är helt kaos men orkar inte älta det nu. mår redan dåligt o orkar bara inte en sak till. vet att mamma vill mitt bästa när hon vill prata med mig. men efter närståendeutbildningen vill jag inte riktigt höra. vill kanske mer att hon ska tycka synd om mig än säga hur jag ska göra. jag vet faktiskt inte.

 

en annan sak jag fått höra av en kompis är att jag är typ som en som har adhd. det tog hårt. det är ju lite likt med min sjukdom. o jag äter ändå samma medicin som dom med adhd. börjar tänka tillbaka på hur jobbig alla tyckt att jag vart. fast det har vart pga min psykiska sjukdom.

 

så just nu är jag inte på topp men idag har det ändå var en okej dag.

 

nu blir det promenad med mutzy!

 

 

 

nu är det först och främst dags för mig att börja skriva av mig igen. har vart mkt på gång under sommaren som jag skrivit tidigare.

 

men sen kom förförra veckan o det va dags igen med ångest o allt vad det innebär. det utlöstes av ekonimska problem o av en kommentar jag fick av en vän. blev superstressad, satte mig o försökte skriva budget o blev bara nere då jag inser att jag endast har pengar till räkningar o mat varje månad. det låter kanske bra, men jag har knappt ett öre att gå o fika, ta en öl el bio för. vilket gör att jag känner mig ensam, för att jag faktiskt inte kan göra allt som alla andra kanske har råd med.

 

den här kvällen blev till slut för jobbig o jag skar mig. det kändes skönt o jag fick inget dåligt samvete över detta. detta pratade senare jag o min terapeut om. just att jag inte ser nåt konstigt med det hela. o att jag ser andra som skär sig som helt sjuka som behöver hjälp. o jag mer rispar mig. men hon säger då att det är vad dom flesta faktiskt gör. det är inte så många som skär upp stora sår. hon frågar hela tiden mig vad jag skulle tänka o känna om en vän sa till mig att dom skar sig. o jag svarar varje gång, att då skulle jag bli jätteorolig o tänka att dom verkligen mår dåligt. men jag kan fortfarande inte riktigt se sambandet med mig. det hemska är att jag inte ser det som något konstigt. skar mig även i helgen (vilket jag återkommer om imorrn) o då skämdes jag faktiskt dagen efter för att jag inte tänkt på att försöka dölja det. plåster o armband brukar fungera för att dölja annars.

 

det här med hur vänner ser på mig som gör det vet jag inte så mkt om. dom frågar mest varför jag gör det. frågade därför en vän vad hon tänker. hon sa att hon inte kan förstå hur man kan göra det men samtidigt att hon ser det som att folk gör det för att få uppmärksamhet. det sista har jag väldigt svårt att se. kanske unga tjejer gör det för den anledningen men det är ju samtidigt ett stort rop på hjälp isf. det är ju inte så att någon gör det för att det är kul direkt, det finns ju en orsak bakom. så antar jag ju att det är för alla. annars finns det ju andra sätt att få uppmärksamhet på.

 

nu blir det massa mys med mutzy, som jag längtat ihjäl mig efter eftersom han vart på semester hos "mormor" i några dagar. så imorrn ska jag se till att skriva igen.

 

gonattpuss

 

 

 

 

har helt glömt bort att skriva under sommaren. har vart mkt på gång. o för första gången typ nånsin har jag verkligen gillat sommaren. mkt på grund av världens bästa vänner. nu är det dags för sängen men ska se till att börja skriva nu igen!

 

gonattpuss