mitt liv som bipolär

jag brottas med självmordstankar flera gånger i veckan. o jag har förstått att jag absolut inte är ensam om detta, särskilt inte när det gäller bipoläritet. med det menas inte att jag just tänker ta livet av mig, men tankarna om det finns där. men samtidigt försöker jag tänka på alla som skulle bli ledsna. även om man själv ser det som att man gör andra en tjänst.

 

min mamma är den bästaste mamma man kan ha och hon är allt för mig. förutom mutzy då förstås :) jag hade aldrig klarat mig utan henne. den tid o ork hon lägger på att hjälpa mig med allt är helt ovärdelig.

 

men jag får så dåligt samvete och mår så dåligt när jag märker hur mkt det tär på henne. hon ger verkligen inte upp hoppet om mkt och ibland vill jag bara att hon ska göra det. jag vill att allt ska falla av hennes axlar. jag vill att hon ska få leva sitt liv. o blir ledsen över att hon inte får ha det som andra mammor har det.

 

nu är det mkt pappersarbete o samtal hon får ta. olika ärenden och handläggare på försäkringskassan och samma på arbetsförmedling, inkassokrav mm.

 

jag känner mig som en börda som förstör o bara tar energi. jag tar så mkt tid från henne. det är detta bland annat som gör att självmordstankarna blir rätt starka. många, inkluderat mig själv, har alltid sett att ta livet av sig som fegt o elakt mot dom som blir kvar. o min mamma tog väldigt illa upp när jag berättade som det va. hon va arg och ledsen. hon tyckte att allt hon gjorde för mig va förgäves o inte betydde nåt för mig. som tur var så fick hon följa med till min sköterska som förklarade för mamma som det är när folk vill ta livet av sig. och det va nästan precis samma ord som jag själv försökt berätta för mamma.jag ser mig bara som en börda för alla, för min mamma, min familj, mina vänner som jag knappt aldrig träffar längre o för mutzy som inte alltid får den uppmärksamhet han förtjänar. men det blir stopp i huvudet o man /jag ser det som sagt som om alla hade fått det mkt bättre om jag bara försvann. man/jag ser det som att jag gör alla en tjänst.

 

jag kan känna mig sjukt egoistisk, för jag tänker på hur jobbigt det skulle bli särskilt för min mamma, mina bröder, "min extramamma" o min styvpappa. även för mitt hjärta, min bästaste, min sötis o alla andra vänner. o framförallt för mutzy! jag är ju hans allt. efter ett tag hade han klarat sig bra och slutat att leta efter mig hoppas jag. men han är mitt allt och vet inte hur jag skulle kunna göra det mot honom. sen kommer dom dåliga dagarna och jag vet att han skulle få det jättbra hos min familj. o tankarna är tillbaks.

i helgen hade jag o mutzy en supermysig helg men jag hade velat hitta på nåt annat med. jag hörde av mig till några men ingen som kunde ses. jag har alltid behövt ha min ensamtid men ibland blir det för mkt. o i helgen valde jag inte att vara ensam utan var ensam.

 

jag förstår att alla har sina liv men ibland kan jag bli irriterad på vissa som säger att vi måste ses men sen när jag försöker har dom aldrig tid ändå. o då orkar jag inte hålla på att försöka. då är det väl kanske inte så viktigt att träffa mig. låter säkert patetiskt för vissa att jag bara tycker synd om mig själv. men just nu gör jag faktiskt det, för jag vill inte vara ensam jämt.

 

efter nyår ska jag iaf börja arbetsträna några timmar i veckan så jag i alla fall träffar lite folk. men som tur är nu så är det jul och jag slipper vara själv, jag får ha min familj runt mig i flera dagar. men stressen är nyår, då jag inte fått några förfrågningar om att hitta på nåt. förra året hade jag ju min bästaste hemma så då va det inga problem. o jo, jag har fått inbjudan till fest hos mitt hjärta i sthlm, men har inte råd att åka upp. det är typiskt att man har sina allra närmsta vänner i stockholm o brighton.

 

jag är inte mkt för nyår o midsommar o sånt egentligen. o jag har suttit själv här hemma en el två gånger o själv i tranemo en gång. men då har jag valt det själv. i år väljer jag inte att sitta ensam även om jag inte vill gå på värsta festen el så. men verkar bli att vara ensam utan att välje det i år. men jag brukar laga extra god mat, hyra några filmer o kolla fyrverkerier vid tolvslaget. tur att jag iaf har världens bästa kompis, mutzy, med mig! det är väl egentligen det enda jag behöver för han är ju mitt allt.

efter att jag rispat mig förra veckan så har jag haft problem med var. annars brukar det mest bli lite torra flagor men ibland blir det ställen som blir infekterade. jag rispade mig i fredags och igår rann det fortfarande var och blod så fort jag försökte ta av plåster. så idag fick jag bita i det sura äpplet o gå till vårdcentralen för att få det kollat. vågar inte ge mig på att försöka rengöra själv. jag som inte tycker det är nåt konstigt med att man rispar sig förstod inte varför sköterskan kollade så på mig. då blev det lite jobbigt men jag sa genast att jag har läkare, kurator o sköterska på bipolärcentrum då hon frågade om jag inte skulle söka hjälp.

 

det hemska är som sagt att jag är så van vid att jag rispar mig så jag inte förstår varför andra reagerar som dom gör. samtidigt va det kanske på nåt sätt att jag fick en sån blick som jag fick, av en sköterska som ändå borde sett liknande innan. kanske läggs till i huvudet och jag nån gång förstår att folk reagerar o tycker det är hemskt. som min sköterska en gång sa-om nån av mina vänner skulle säga att dom skär sig/rispar sig vad skulle jag säga då. o jag sa genast att då skulle jag bli jätteorolig för att dom måste må så dåligt. o hon frågade även vad mina vänner säger om att jag gör det men den enda som egentligen har nämnt nåt om det är min mamma, som tycker att det är sjukt jobbigt. o tror säkert att många av mina vänner tänker saker men inte vågar säga nåt, vilket kanske hade vart bra för att få mig att förstå att det inte är normalt. för det är det i min "värld" o jag själv reagerar inte på mitt eget rispande.

 

förförra helgen va jag på fest hos en kompis. kände mig lite låg o tog det rätt lugnt. åkte in till en annan klubb än dom andra till att börja med. en av mina finaste vänner spelade där o jag fick dansa med henne, vilket är bland det roligaste jag vet o jag mår så bra då. veckan efter va sådär. ganska mellanmjölk med lugnande.

 

sen åkte jag hem till sthlm till mina två hjärtan. o har haft det jättebra. jag fick ändå gå på lugnande. jag vet inte vad som ska göra att allt bara känns bra o jag ska slippa det.

 

jag kan inte känna igen mig själv, fast några av mina närmsta vänner säger att det inte är så känns det som jag sitter tyst när jag gör nåt. jag får gå på lugnande hela tiden o dricker på tok för mkt när jag är själv.

 

livet känns fortafarande rätt jobbigt. PUNKT!