mitt liv som bipolär

då va min sämsta tid på gång igen. jag har vart dödstrött dom sista två veckorna o känner mig snurrig och som om jag lever i nån slags dimma. jag vill inte äta, är inte hungrig o orkar inte laga nån mat. äter bullar, godis, popcorn och dricker cola. vilket gör att jag kommer i en ond cirkel.o jag går upp i vikt när jag verkligen kämpar så sjukt mkt med den.

 

idag var jag hos min läkare och när jag läste mitt läkarintyg efteråt som är baserat på vårt samtal så anser han att jag är på väg in i en depressiv period. o när jag tänker efter så klarnar ju allt o jag förstår dom sista veckorna. jag borde ha lärt mig vid det här laget o jag har väl förstått att jag är på väg neråt men inte att det kan va snack om en depression igen. jag vet ju att jag blir superstressad när detta vädret som är här nu kommer. o särskilt när det blir helg med o jag inte har nåt el nån att göra nåt med. idag har jag sovit bort större delen av dagen för att slippa allt med att man MÅSTE va ute, sitta på uteservering osv. jag vill låsa in mig hela helgen. det enda sköna är att man kan gå ut sent med mutzy för att det fortafarande är varmt o skönt. plus att jag faktiskt just nu sitter ute på min altan halv tio på kvällen i bara kofta. det är lite liv här i mölndal men inget man blir stressad av som tur är. så det är rätt mysigt här nu på kvällen.

 

vad som påverkar mig just nu är att jag börjar få tankar om denna tiden förra året med. det va nu jag började må som sämst. kommer ju ofta på våren. blev inlagd, ville bara dö o allt bara krascha. jag är såå långt ifrån det idag men det ligger ändå där. det känns inte som det va jag men samtidigt så måste jag börja prata om min inläggning o mitt självmordsförsök. jag tog upp detta med min kurator för ett tag sen o nu i veckan bestämde vi att vi ska börja gå igenom förra året. nu när jag kan se tillbaka så har jag börjat tänka mkt på hur detta påverkade min familj och vänner. jag har inte direkt pratat med nån om det o inte heller om min upplevelse av året. det här med att jag känner mig så fruktansvärt ensam undrar jag om det kan ha betydelse att en del inte orkar el vågar vara i min närhet längre. det finns mkt tankar som behöver komma ut.

 

denna veckan har egentligen vart en bra vecka om man skulle se på det utifrån. jag o mamma har bokat spa från mina fondpengar. jag ska antagligen få åka på en weekendresa. o jag har äntligen fått beviljat min sjukersättning på halvtid, vilket har tagot kraft,tårar o massa ork. men jag kände ändå inte den lättnaden jag trodde. antagligen för att jag är trött, orkeslös, bara äter kolhydrater o antagligen går upp massa i vikt igen,min mage har kraschat totalt, fortfarande känner mig ensam och blir superstressad av vädret.

 

så just nu skulle jag vilja bädda ner mig o komma tillbaks i höst igen! som så många gånger förut så räddar mutzy mig ändå från total isolering som jag velat ha. jävla skitsjukdom!