Jag känner mig besegrad men jag kämpar...
Jag håller på att kämpa o kämpa för att inte falla helt ner i depression igen. Vissa dagar går bättre än andra men vissa dagar sover jag bara igenom. Jag har börjat isolera mig rejält, orkar inte prata el se nån. Men imorrn har jag bestämt att fika med en kompis i stan. Jag försöker så himla mkt att inte låta depressionen ta över helt. Jag kallar detta jag är i "fördepression" för jag vet hur det är att falla ner i en riktig depression. Jag känner ingen glädje, är trött, saknar matlust o tänker bara på när jag kan gå o lägga mig när jag går upp. Jag glömmer saker, tex vet jag inte ibland om jag gett mutzy mat el inte. Det är rörigt och snurrigt i huvudet. Jag hör på min röst att den är helt annorlunda, mina ögon ser trötta ut och jag orkar inte riktigt ta hand om min hygien. Jag har sån ångest vissa dagar att inte ens lugnande hjälper. Min kurator sa att mina ögon ser så sorgsna ut och det är väl sorgsen jag känner mig. Jag vet inte om depressionen kommer att vinna helt än.
När jag pratade med min sköterska för nån månad sen sa jag att jag aldrig ska bli inlåst på psyk igen. Att jag va det för ett år sedan kändes så långt bort o att det aldrig hade kunnat va jag som hamnade där. Tyvärr känns det inte längre så långt bort.
Men som sagt, jag kämpar.
