mitt liv som bipolär

tisdagen va en dag med besök hos både min terapeut o sköterska. hade somnat halv sex på morgonen då mina insomningstabletter va slut. skulle upp till terapeuten på morgonen. kom dit trött, illamående o rätt deppig. till eftermiddagen när jag kom till min sköterska va jag så övertrött att jag nästan va hypomanisk. o det är lite så det kännts det sista dagarna. antingen är jag nere o helt plötsligt är jag typ hypomanisk. förtsår vad en annan med bipolär-sjukdom menar med att växla mellan lägena under dagen. det är helt fruktansvärt. ena stunden är man superglad o pigg. men sen helt plötsligt gråtfärdig, supertrött o helt nere.

 

då till det här med att det är jag som är chef. min sköterska säger att mitt liv är mitt företag, det är jag som är chef. jag säger att det vore så skönt att bara vara anställd där ist o någon annan bestämde. men nu är det ju faktiskt inte så. jag försöker att börja få in lite rutiner trots att jag är nere o det känns som allt är skit. jag har faktiskt börjat träna igen, vilket är superskönt. o har kommit iväg tom när jag tänkt att jag hellre lägger mig i soffan. det är jag stolt över. o det ger mig lite rutin.

 

denna veckan har jag annars haft fullt upp med att träffa vänner o fixa lite ärenden. men idag gick det knappt o väcka mig. o nu känner jag mig illamående, sjukt trött o vill bara ligga i soffan. inser nu att det blivit lite för mkt denna veckan o har fullt upp dagarna som kommer. chefan=jag inser att något måste tas bort av sakerna fre el lör, annars kommer jag krascha helt. +att jag inte har pengar knappt för att betala mina räkningar o kan inte lägga ut nåt på nöjen förutom min 30årsfest om två helger. söndagen är de födelsedagspresent-fotboll med storebror o det är viktigast. det är nu det hade vart skönt att bara vara anställd o be chefen lösa detta.

 

men som min mamma alltid har sagt-allt löser sig. o det visar ändå på att jag inte är helt nere när jag ändå kan tänka så.