mitt liv som bipolär

här kommer återigen lite om tiden innan jag blev inlagd. detta gäller även ganska mkt nu.

 

några månader innan inläggningen började jag isolera mig. jag svarade inte när folk ringde el sms:ade och hörde inte av mig tillbaka. det fanns ett få antal jag orkade prata med(ni vet vilka ni är) jag kunde bli jättestressad av att bara gå till affären för att det va massa folk. spårvagn va en pina att åka. jag ville bara få vara själv inne i min bubbla. det finns ingen värld utan den i ens huvud. men har helt fullt upp med sig själv o ens egna tankar. kan inte tänka realistiskt o på andra.min mamma blev jättearg och ledsen när jag berättade om hur allt låg till. förlåt mamma att jag skrover om dig. men hon såg det som att allt hon gör för mig inte betyder nåt för mig. men det som är svårt att förstå för folk som inte velat ta livet av sig är att man bara ser sig själv som en börda och skulle göra det lättare för alla andra om man inte finns. fast när man har en bra dag förstår att jag hade förstört deras liv. men det är tufft och jag kämpar varje dag.

 

ett tag, när jag blev utskriven, försökte jag att ta upp mitt sociala liv o börja höra av mig till folk. men nu börjar jag dra mig undan igen. jag sover hela tiden o när jag vaknar på morgonen vill jag bara att det ska bli kväll så jag får lägga mig igen. just nu går jag med självmordstankar som jag kämpar mot hela tiden och har sån ångest vissa stunder på dagen så jag inte vet vad jag ska göra. därför sover jag. men jag kämpar. o hör gärna av er o fråga om jag vill hitta på nåt tio gånger, även om jag bara svarar el hänger med på en grej.

 

det som är positivt är iaf att jag iaf inte är så självdestruktiv just nu, förutom ätandet. det STORA negativa är att jag knappt har nåt socialt liv alls nu igen. jag förstår att det måste vara jättesvårt att va el ha mig som vän med alla svängningar. men man märker vems ens riktiga vänner är. dom som orkar ta svängningarna, orkar åka till mig för att jag inte fixar att ta mig nånstans och fortsätter höra av sig trots att dom inte alltid får svar.

 

det finns en vän (du vet vem du är men vill ju aldrig skriva några namn) som har tagit sig upp från att vara min vän till att vara en riktigt, riltigt bra vän och stöttepelare! o har en som gått åt det andra hållet tyvärr. o jag kämpar för att vara en bra vän till er andra och hoppas att mina vänner har förståelse och inte glömmer mig.

 

jag hoppas jag hjälper någon där ute som kan känna att det är någon annan som känner likadant. det har hjälpt mig tidigare. jag skriver inte här för att få uppmärksamhet direkt, då hade jag inte lämnat ut mitt liv såhär.

 

nästa gång kommer om bakslag och direkt in till sahlgrenska.