mitt liv som bipolär

igår hade jag äntligen min trettioårsfest som jag planerat sedan månader tillbaka. jag har försökt hålla ner mina förväntningar så mkt som möjligt och att bara ta det lugnt. jag har lyckats ganska bra med detta. o mitt stora orosmoment har vart att jag skulle dricka för mkt för att jag blev så till mig. men allt gick superbra o jag tog det lugnt (förutom en liten händelse vid fyratiden, när andningen paja lite o det kom lite tårar) o hade en av mina allra bästa dagar.

 

är så sjukt tacksam över min familj o mina vänner. att alla faktiskt kom för min skull. o även långväga som fr brighton, sthlm, olofsbo o tranemo (hihi..) bara för mig. jag kan känna mig sjukt ensam ibland men jag är så himla tacksam o känslig över det här idag. o vill bara tacka alla hela tiden, för jag förstår fortafarnde inte riktigt att alla verkligen kom för min skull, att alla verkar tycka att det va så himla kul o det gör mig bara så lycklig. den här kvällen betydde så sjukt mkt för mig! ska försöka att ta med mig detta när jag känner att allt är skit o jag känner mig ensammast i världen.

 

jag trodde att den här dagen kunde bli riktigt dålig när allt va över, att det skulle komma ett bakslag. men jag är bara lycklig, fast extremt känslig. o gråter små skvättar när jag tänker på vissa människor som betyder så sjukt mkt för mig. o jag tror inte alla dessa ens vet om det.

 

så sammanfattar det som tacksam, känslig o lycklig men saknar redan mina långväga vänner sjukt mkt!