mitt liv som bipolär

jag brottas med självmordstankar flera gånger i veckan. o jag har förstått att jag absolut inte är ensam om detta, särskilt inte när det gäller bipoläritet. med det menas inte att jag just tänker ta livet av mig, men tankarna om det finns där. men samtidigt försöker jag tänka på alla som skulle bli ledsna. även om man själv ser det som att man gör andra en tjänst.

 

min mamma är den bästaste mamma man kan ha och hon är allt för mig. förutom mutzy då förstås :) jag hade aldrig klarat mig utan henne. den tid o ork hon lägger på att hjälpa mig med allt är helt ovärdelig.

 

men jag får så dåligt samvete och mår så dåligt när jag märker hur mkt det tär på henne. hon ger verkligen inte upp hoppet om mkt och ibland vill jag bara att hon ska göra det. jag vill att allt ska falla av hennes axlar. jag vill att hon ska få leva sitt liv. o blir ledsen över att hon inte får ha det som andra mammor har det.

 

nu är det mkt pappersarbete o samtal hon får ta. olika ärenden och handläggare på försäkringskassan och samma på arbetsförmedling, inkassokrav mm.

 

jag känner mig som en börda som förstör o bara tar energi. jag tar så mkt tid från henne. det är detta bland annat som gör att självmordstankarna blir rätt starka. många, inkluderat mig själv, har alltid sett att ta livet av sig som fegt o elakt mot dom som blir kvar. o min mamma tog väldigt illa upp när jag berättade som det va. hon va arg och ledsen. hon tyckte att allt hon gjorde för mig va förgäves o inte betydde nåt för mig. som tur var så fick hon följa med till min sköterska som förklarade för mamma som det är när folk vill ta livet av sig. och det va nästan precis samma ord som jag själv försökt berätta för mamma.jag ser mig bara som en börda för alla, för min mamma, min familj, mina vänner som jag knappt aldrig träffar längre o för mutzy som inte alltid får den uppmärksamhet han förtjänar. men det blir stopp i huvudet o man /jag ser det som sagt som om alla hade fått det mkt bättre om jag bara försvann. man/jag ser det som att jag gör alla en tjänst.

 

jag kan känna mig sjukt egoistisk, för jag tänker på hur jobbigt det skulle bli särskilt för min mamma, mina bröder, "min extramamma" o min styvpappa. även för mitt hjärta, min bästaste, min sötis o alla andra vänner. o framförallt för mutzy! jag är ju hans allt. efter ett tag hade han klarat sig bra och slutat att leta efter mig hoppas jag. men han är mitt allt och vet inte hur jag skulle kunna göra det mot honom. sen kommer dom dåliga dagarna och jag vet att han skulle få det jättbra hos min familj. o tankarna är tillbaks.