mitt liv som bipolär

jag är så förbannat trött hela tiden. och en stor del av det är väl att jag är trött på livet och inte ser så mkt mening med det.

 

jag ska gå tillbaka några månader, tiden innan jag blev inlagd. som jag skrev sist slutade jag äta mat och fick därför min enda energi genom cola. detta kan vara jobbigt ,för de som inte stod mig nära denna tiden, att läsa. men jag började skära mig el rispa mig flera gånger om dagen. jag hade tom med mig kniven vart jag än gick. vad många inte vet är att jag faktiskt gjorde mina tatueringar på insida handleder för att jag just inte skulle skära mig. men på den vänstra sitter hjärtat så jag kan skära både över och under. till slut såg mina handleder riktigt illa ut. variga och så. jag började även äta lugnande som godis för att orka med allt. jag började planera vilket datum jag skulle ta livet av mig. hur jag ska göra har jag vetat länge. jag skrev upp vilka jag skulle skriva brev till och vad jag skulle skriva. jag bestämde vem/vilka som jag ville skulle ta hand om mutzy. sedan min pappa gick bort har jag även skrivit ner hur jag vill att min begravning ska vara. min arbetsträning på myrorna gick åt skogen. orkade nästan inte alls vara där fast jag tyckte det var superkul.

 

allt detta ledde till min inläggning. det var en frivillig men planerad inläggning. men jag vågade inte vara ute i "verkligheten" så jag såg inget annat val. det enda var att jag inte kunde tänka mig att vara ifrån mutzy. en mkt bra vän, som jag värderar väldigt högt efter detta(även före) följde med mig. hon var med när jag fick mitt rum, väskor kollades igenom, gick runt med mig o kollade och var med vid första måltiden (då jag även började gråta). men hon var ett sånt stöd och även de vänner som var och hälsade på mig. massa kärlek till er! jag kom in en torsdag och sa att jag är ju hemma till helgen igen. men det blev till slut drygt tre veckor. men sista veckan hade jag dagpermissioner.

 

när dom kollade igenom väskorna fick jag lämna ifrån mig bl.a knivar som jag gömt, pincett, nagelsax, alla sladdar o laddare och även sjalar och vissa halsband. jag lämnade tom in alla mina smycken en kväll då jag försökte skära mig. i början tyckte jag att alla såg jättesjuka ut o gick runt i myskläder. men det visade sig snart att det inte var så. alla var bipolära el liknande på min avdelning o alla mådde väldigt olika. jag va ju superdeprimerad och vissa helt maniska. någon vidare hjälp fick man inte, man sprang runt hos olika läkare typ varje dag. den enda bra var psykologen som var en yngre kille. annars satt skötarna bara ocj kollade tv och läste tidningen typ.

 

avdelningen var väldigt fin och vi hade två vardagsrum, ett pysselrum och ett glasrum där jag och en annan patient ockuperade varje dag. jag scrapbookade och han tecknade.

 

det sjukaste när jag var inlagd var en tjej som gömde rakblad mm på rummet och när hon hade skurit sig sa en sköterska en gång-det behöver du väl inte göra här inne utan hemma. hon blev sedan utskriven för att hon inte gjorde några framsteg. fruktansvärt! men att smuggla in saker var inga problem, jag fick med mig vassa saker, en del rökte på och vissa fick med snören in.

 

nu är det så långt så ni knappt orkar läsa allt! kommer tillbaka om tiden efter!

nu va det ett bra tag jag skrev något. började känna mig stressad över att skriva så då tog jag helt enkelt en paus.

 

det har hänt mkt sen sist. det kommer komma upp tids nog. just nu är jag sjukskriven och de sista tre dagarna har varit hemska. jag vill inte vara vaken. har sån ångest att det känns som nåt ska hoppa ur bröstet nästan hela tiden. så jag går på lugnande efter lugnande för att orka med timme efter timme. när jag går upp längtar jag bara till kvällen då jag får gå o lägga mig igen.

 

denna depressionsperiod började egentligen redan vid årsskiftet när jag inte beviljades sjukersättning på halvtid. man måste nämligen vara sjuk för all framtid, men man får gå in o börja jobba igen om man vill. bra regler försäkringskassan. är det för all framtid så är det för all framtid isf. min ekonomi föll till botten och jag levde under existensminimum.

 

det är sådär kul när vissa vänner pratar om att dom "bara" har några tusen att leva på och kan åka ut o resa. medan jag inte har pengar så det täcker räkningar ens.

 

i mars slutade jag äta mat, åt endast godis och drack cola. o då började jag att gå upp i vikt rejält. som om jag inte redan mådde dåligt av ekonomin så började jag må dåligt över min kropp. det gick till slut så långt så jag helt enkelt inte ville leva längre. då hade jag gått upp 13kg, såg ingen mening med nåt o det enda som höll mig uppe var min hund.

 

i maj blev jag inlagd på psyk på östra. jag såg ingen annan utväg och inte min läkare och sköterska heller. och jag fick en plats utan att behöva gå igenom psykakuten. det är låsta avdelningar så dom första dagarna fick jag inte gå ut alls förutom när mamma, min lillebror och hund kom. men dom var tvingade att gå upp o hämta mig. detta va en väldigt konstig känsla men jag vande mig snabbt. efter några dagar fick jag gå på 30min-promenader runt sjukhusområdet och till slut fick jag ha dagpermissioner men var tvingad att säga tiden jag skulle vara tillbaka. psykvården är spännande, man är där för ren förvaring. vilket jag nu visserligen behövde dom första dagarna så jag inte gjorde nåt dumt. men jag förstår nu all kritik som psykvården får.

 

nu orkar jag inte skriva mer för dagen men nu är jag igång igen och känner att jag har gjort något idag iaf! jag kommer berätta mer om att vara inlagd, tankar, min depression och vad som hänt efter utskrivningen!