mitt liv som bipolär

Nu har jag haft en ganska lång period där jag vart hyfsat stabil och livet funkat ganska bra. Det är väl en stor del till att jag inte skrivit här på ett tag. Men för ca två veckor sedan så började det strula en massa. Först tänkte jag att det va ett litet bakslag och såg ganska positivt på det och att det skulle lösa sig. Det känner jag väl fortfarande vilket är ett enormt stort steg för mig. Men jag mår inte bra, jag har inte orkat laga mat på två veckor ( lever på frallor ), har därför heller ingen energi. Jag har gått väldigt mkt på lugnande för att orka med. Men jag är så van med mina lugnande så dom verkar inte så bra längre och då har jag starkt narkotikaklassade lugnande. Från förra helgen har jag börjat rispa mig igen, inte bara när jag druckit el tagit lugnande, utan annars med. Både handleder och lår. Jag vet ju att det är för att dämpa smärtan i bröstet och huvudet. Men jag vill egentligen inte men det bara blir så.

 

Som tur är att jag ska till min kurator imorrn, efter att hon har haft semester i en månad. Jag vet egentligen en del vad wdet beror på. Det har inte funkat riktigt som jag önskat på mina arbetsträning ( för det har jag börjat med fem timmar i veckan ) och sedan är det pengar som vanligt. Jag kan aldrig göra något, fika, gå ut o äta el ta en öl för jag har inga pengar. Det gör att hela mitt sociala liv försvinner. Därför hör jag aldrig av mig till någon direkt heller för jag vet att jag ändå inte kan göra nåt. Det finns väl saker man kan göra gratis men inte iböverflöd direkt. Sedan känner jag mig sviken av vissa ibland också. Jag vet att alla har sitt men ibland hade ett litet mess el liknande gjort så mkt. Särskilt när man vet att jag mår dåligt. Jaja, vi får se hur samtalet hos kuratorn ger imorrn. Förhoppningsvis går det inte ner i någon djupare depression. Det är väl det jag är lite rädd för då jag inte haft nån depressionsperiod på väldigt länge. Vi får se hur det går...