mitt liv som bipolär

Mitt liv har gått framåt med stormsteg men jag kämpar fortfarande i princip varje dag. Jag har fått en utvecklingsanställning på stället jag vart på i två och ett halvt år och det gjorde mig väldigt stolt över mig själv. Det är 10timmar i veckan men det är stort för mig. 

Jag kämpar som satan för att det ska fungera men på sistone har det vart väldigt tungt. Jag går på lugnande konstant, rispar mig el shoppar på kredit som en galning. Jag har brutit ihop flera ggr och de sista dagarna har boktiteln - jag vill inte dö, jag vill bara inte leva passat in helt på hur jag känner. Jag bara gråter, är helt likgiltlig och känner att vad är det för idé att leva. Det är inte så att jag har självmordstankar men dödstankar. Dessa tankar har funnits ett bra tag men det är bara en vän som vet om. Men denna helgen har varit katastrof. 

På sistone har jag fått höra av flera att alla har det jobbigt o mår dåligt ibland. O det förstår jag o kan känna dom känslorna med. Men lev en dag med en psykisk sjukdom el bara en timme med depression så förstår ni att det inte är bara att må lite dåligt. Och det är bland det värsta någon kan säga som inte vet nåt om det o man önskar att dom bara höll tyst ist. Detta upptäckte en av mina bästa vänner nyligen när hon kom in i en tuff period och sa att- nu förstår jag först hur du egentligen mår. 

Förutom detta kämpar jag med mutzy som har varit lite dålig, jag som har på tok för låga blodvärden o b12-värden o utslag jag fått i hela ansiktet troligtvis pga stress framförallt. 

Min o mammas semester på gran canaria och min helg före det med hjärtat här från Sthlm är det som fått mig att inte trilla ner totalt. Utan mutzy, min familj&vänner och världens bästa kurator hade jag aldrig orkat. 

To be continued...