mitt liv som bipolär

Jag skrev ju sist om att jag knaprat tabletter som bara den. Ni som vet en del om tabletter så är det först och främst stesolid jag trycker i mig. O ni som inte vet vad det ör så är det rent knark fast i lugnande tablettform.  Extremt effektivt men också extremt beroendeframkallande. Där mitt största problem ligger just nu. Att "tända av" vilket inte går särskilt bra. Jag får ta en tablett vid behov i vanliga fall men en dag förra veckan åt jag åtta, annars har det vart runt fyra, fem plus två andra lugnande. Så mina ögon har sett helt borta ut som man kan förstå. Jag o min kurator har kommit överens om att jsg ska ta två om dagen o sen trappa ner till en för man kan bara inte sluta. Men eftersom jag inte fixat det så börjar tabletterna ta slut o jag är livrädd för abstinensen som kan komma. Jag ska dit på måndag så vi får se då. 

Jag måste hela tiden försöka påminna mig om hur långt jag ändå kommit sen jag va inlagd på psyk och hade ett självmordsförsök senare det året. Där är jag absolut inte idag även om jag sist skrev att jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Åter igen så hade jag aldrig klarat mig utan min kurator, trots att jag ibland blir skitsur på henne (antagligen för att hon har rätt)..haha..Min familj o mina närmsta vänner har väl inga jätteroliga samtal med mig just nu men dom står ut med mig o är därför dom bästa. Älskar er❤️

Mitt liv har gått framåt med stormsteg men jag kämpar fortfarande i princip varje dag. Jag har fått en utvecklingsanställning på stället jag vart på i två och ett halvt år och det gjorde mig väldigt stolt över mig själv. Det är 10timmar i veckan men det är stort för mig. 

Jag kämpar som satan för att det ska fungera men på sistone har det vart väldigt tungt. Jag går på lugnande konstant, rispar mig el shoppar på kredit som en galning. Jag har brutit ihop flera ggr och de sista dagarna har boktiteln - jag vill inte dö, jag vill bara inte leva passat in helt på hur jag känner. Jag bara gråter, är helt likgiltlig och känner att vad är det för idé att leva. Det är inte så att jag har självmordstankar men dödstankar. Dessa tankar har funnits ett bra tag men det är bara en vän som vet om. Men denna helgen har varit katastrof. 

På sistone har jag fått höra av flera att alla har det jobbigt o mår dåligt ibland. O det förstår jag o kan känna dom känslorna med. Men lev en dag med en psykisk sjukdom el bara en timme med depression så förstår ni att det inte är bara att må lite dåligt. Och det är bland det värsta någon kan säga som inte vet nåt om det o man önskar att dom bara höll tyst ist. Detta upptäckte en av mina bästa vänner nyligen när hon kom in i en tuff period och sa att- nu förstår jag först hur du egentligen mår. 

Förutom detta kämpar jag med mutzy som har varit lite dålig, jag som har på tok för låga blodvärden o b12-värden o utslag jag fått i hela ansiktet troligtvis pga stress framförallt. 

Min o mammas semester på gran canaria och min helg före det med hjärtat här från Sthlm är det som fått mig att inte trilla ner totalt. Utan mutzy, min familj&vänner och världens bästa kurator hade jag aldrig orkat. 

To be continued...

Nu har jag haft en ganska lång period där jag vart hyfsat stabil och livet funkat ganska bra. Det är väl en stor del till att jag inte skrivit här på ett tag. Men för ca två veckor sedan så började det strula en massa. Först tänkte jag att det va ett litet bakslag och såg ganska positivt på det och att det skulle lösa sig. Det känner jag väl fortfarande vilket är ett enormt stort steg för mig. Men jag mår inte bra, jag har inte orkat laga mat på två veckor ( lever på frallor ), har därför heller ingen energi. Jag har gått väldigt mkt på lugnande för att orka med. Men jag är så van med mina lugnande så dom verkar inte så bra längre och då har jag starkt narkotikaklassade lugnande. Från förra helgen har jag börjat rispa mig igen, inte bara när jag druckit el tagit lugnande, utan annars med. Både handleder och lår. Jag vet ju att det är för att dämpa smärtan i bröstet och huvudet. Men jag vill egentligen inte men det bara blir så.

 

Som tur är att jag ska till min kurator imorrn, efter att hon har haft semester i en månad. Jag vet egentligen en del vad wdet beror på. Det har inte funkat riktigt som jag önskat på mina arbetsträning ( för det har jag börjat med fem timmar i veckan ) och sedan är det pengar som vanligt. Jag kan aldrig göra något, fika, gå ut o äta el ta en öl för jag har inga pengar. Det gör att hela mitt sociala liv försvinner. Därför hör jag aldrig av mig till någon direkt heller för jag vet att jag ändå inte kan göra nåt. Det finns väl saker man kan göra gratis men inte iböverflöd direkt. Sedan känner jag mig sviken av vissa ibland också. Jag vet att alla har sitt men ibland hade ett litet mess el liknande gjort så mkt. Särskilt när man vet att jag mår dåligt. Jaja, vi får se hur samtalet hos kuratorn ger imorrn. Förhoppningsvis går det inte ner i någon djupare depression. Det är väl det jag är lite rädd för då jag inte haft nån depressionsperiod på väldigt länge. Vi får se hur det går...

Vid åttatiden fick jag sms från min granne som var på väg hem från stan och undrade om vi skulle ta en öl på restaurangen nedanför. Jag låg nerbäddad i soffan i myskläder,osminkad,oduschad o allmänt sunkig. Men efter ett tag tvingade jag mig till att fixa till mig. Så vi gick ner o tog två öl o sen upp hit för två öl till. Min granne är väldigt lik mig,förutom sjukdomssidan. Hon är också extremt osvensk och vi har pratat om allt mellan himmel o jord. Jag har fortfarande ångest och tryck över bröstet men mycket lindrigare nu.

Tyvärr gick den vita månaden åt skogen men det va det värt!

jag pratade med en av mina närmsta vänner förra veckan och sa att det känns som jag får tillbringa jul på psyk. dit har det börjat gå nu. jag lever på lungnande dagarna igenom. det jag försöker se fram emot just nu är mitt årliga glöggmys som äger rum på söndag. och som jag tycker ska bli supermys! med alla som kommer o allt.

 

som många vet, älskar jag ju julen och plockar gärna fram allt mitt pynt redan i början i novenber. och det är bland dom roligaste sakerna jag vet och att få göra min julgrupper med blommor o pynt.  men två kompisar har sagt att jag måste vänta. men förra helgen började jag och granen åkte fram förra veckan. men jag känner ingen riktig glädje vilket jag annars gör. det känns lite likgiltligt.

 

även att vinterstudion som många vet är mig grej hela vintern kändes lite likgiltlig.

 

en dag när jag o mutzy va ute o gick så fick jag känslan att bara hoppa ner på spåret när vagnen kom, men fick snabbt tankarma till mutzy. stackars hund, hur många ggr har han snart inte räddat livet på mig. han är mitt allt o jag hans o jag får inte göra så mot honom.

 

men jag går med sån ångest konstant och lever på lugnande. vet inte vad jag gjort utan dom.

 

jag har dom sista månaderna haft mkt mörka tankar. det går för upp o ner än vad jag hänger med på. jag haft väldigt mkt ilska o min sjukdom och är sjukt förbannad över att jag måste ha den här jävla sjukdomen ocjh tycker helalivet är sjukt orättvist. o varför behövde jag drabbas. mkt beror väl på att jag får ut så lite pengar så att jag inte klarar av mina räkningar och kan typ inte göra nåt. o dom sista helgerna har jag inte mätt så bra på längre. ha lite tjejmys o sen åka il till stan och dansa och prats. o vilket jag som singel ofta tycker att mina vänner tots sambos kan hänga med på. behöver inte bli värsta grejen. dricka lite vin, fixa sig lite, gå ut o prata o dansa. vilket jag nu ¨äntligen fått min lillsyrran på. o ser så mkt fram emot det. alltid nååt!

 

Sen har jag kommit på att tre av mina närmsta har förvunnit ganska mkt. vet att dom har att göra. men dom har vart min stora trygghet och har insett att det är en stooor orsak att allt känns piss. jag behöver dom / er.

 

en liten positiv sak är att ni flesta som fick min uppgift från min kurstor svarade  på så fina sätt. och jag fick en ganska klar bild över hur ni tycker om mig. vilket jag själv hade. tack att ni svarade. det är för att försöka att jobba upp min självkänsla så det va viktogt för mig.

 

den lilla sista delen handlar om tre vänner som betyder extremt mkt för mig, en känns som jag har förlorat totalt, dom två andra har flyttat till sthlm och jag vill ha kvar vårt liv.

 

nu får  det va slut för ifag!

 

 

 

dom sista nedgångarna jag har haft har blivit lite längre och djupare än vad dom varit tidigare i år. jag trodde att jag äntligen hade hamnat i någon slags stabilitet el "mellanmjölksstabilitet". men just nu känns det som om det börjar omkullkastas totalt. jag får väldigt mörka tankar, försöker isolera mig, vill bara sova, rispar mig, knaprar lugnande konstant osv. jag är nu inne i min tredje nedåtperiod på ganska kort tid och den sista veckan har varit helt turbulent. jag hänger inte med själv. ena dagen är jag helt apatisk, tar mig ur sängen för att gå ut med mutzy men annars sover jag, sen är jag helt plötsligt helt uppåt och bara vill hitta på saker. sen vill jag bara gråta, blir arg på mutzy, vill försvinna. sen är jag jätteglad och hittar på massor igen. så egentligen är det väl både upp o nedåtperiod på en o samma gång el nåt. det svänger inte bara från dag till dag utan även timme för timme.

 

förra perioden som va jobbig va för ca två veckor sen. jag hade haft det jättebra en vecka, hittat på saker och träffat flera av mina närmsta vänner. men sen var jag på väg hem från en fika i stan och fick världens ångest på vagnen och trycket bara ökade och det kändes som bröstet skulle explodera. jag försökte blunda och andas men kände hur det blev hyperventilering i stället och jag kände att jag höll på att få en panikattack för första gången på år. som tur hade jag tabletter i väskan och lyckades lugna ner mig.

 

när jag skulle sätta mig och skriva det här så kom jag på att denna perioden började precis innan jag fick mina pengar och inser att det är en stooor faktor. jag får ju helt enkelt för lite pengar för att klara av mina utgifter. men det är ju inte bara det eftersom jag nu haft tre nedåtperioder på två månader.

 

det här blev helt snurrigt och inte alls som jag tänkte skriva. men får bli bra för idag.

jag var hos min läkare i torsdags och får varje gång fylla i en väntrumsenkät. tre frågor som bland annat finns med är -om jag haft tankar på döden sista veckan? -om jag haft tankar på självmord sista veckan? och -om jag försökt ta mitt liv den senaste veckan? jag har gått hos min läkare många år nu och insåg i torsdags att jag alltid svarat ja på de två första frågorna. även om jag inte tänker tankarna varje dag så finns dom alltid med vecka efter vecka. min läkare tyckte att allt lät okej med mig (för att jag svarar ja på dessa frågor är inget konstigt för honom) och tyckte inte att vi skulle ändra nåt på medicinen fast jag haft lite konstiga saker för mig på sistone. men när jag gick därifrån så började allt bara svartna. och efter det har det bara blivit värre och värre. att bara få försvinna känns lockande igen och den känslan har kommit smygande.

 

jag känner mig just nu väldigt ensam. jag vill ut o dansa, dricka öl, ut o äta, gå o bowla, gå på bio, bara hänga hemma hos nån el här. men jag känner inte att jag har nån som vill göra samma sak med mig. jag skapade även ett evenemang på facebook men tror att jag ska ta bort det då den enda som svarat ja är min storebror. det hemska är att jag känner att det är mig det måste vara fel på o jag vet inte vad jag ska göra åt det. jag är ju den jag är. jag vet att jag har många som bryr sig om mig och vill inte att nån ska må dåligt över vad jag skriver. men just nu känns allt bara för jävligt och det känns som att det skulle vara så skönt att inte finnas. jag tycker verkligen inte om mitt liv!

 

I´m starting to hate me, a littlle more and more each day.

I don´t know me.

I´m thinking about sucide, this is do or die.

Ain´t no point being sober.

Mina känslor på fyra rader, fritt plockat ur en låt.

 

 

 

nu är det inte bara mig det gäller utan en annan sak som bara är för hemsk. självklart påverkar detta mig visserligen. i helgen försvann en av mina allra bästa vänners mamma från detta livet 57år gammal. min pappa gick bort endast 60år gammal och tidigare detta året vet jag två vänner/bekanta som förlorat sina mammor. innan min pappa gick bort tänkte jag att nåt sånt aldrig skulle hända mig. mina föräldrar skulle bli gamla o grå. tyvärr vet jag allt för många gamla vänner som också förlorat en av sina föräldrar också. jag känner nog att livet är så skört. min kompis mammas död är så fruktansvärt hemsk och jag vill bara krama henne och familjen hela tiden. jag tänker på det hela tiden och på hela familjen. denna vän betyder så himla mkt för mig och jag vill bara göra allt bra. fast jag vet att jag bara kan vara där. men jag inser hur mkt sånt här påverkar,inte bara familjen utan männsikor runtomkring.

 

jag var hos min sköterska igår och pratade om det här. och jag sa att vad höll jag på med förra året egentligen när jag tryckte i mig tabletter och alkohol. jag insåg att om inte jag hade ringt min vän kanske jag inte hade vaknat nåt mer. o det enda jag hade i huvudet var mutzy, inget annat fanns. inte familj, inte vänner, ingenting. men det va ju mutzy som räddade mig. hade jag inte tänkt på honom hade jag inte ringt någon och då vet jag inte om jag hade vaknat. jag började då tänka på hur det hade påverkat min familj, mina vänner men även folk runtomkring. döden är hemsk och påverkar fler människor än vad man kanske tror.

 

detta blev ett konstigt inlägg men tror jag fick fram nåt. behövde iaf skriva av mig.

Jag håller på att kämpa o kämpa för att inte falla helt ner i depression igen. Vissa dagar går bättre än andra men vissa dagar sover jag bara igenom. Jag har börjat isolera mig rejält, orkar inte prata el se nån. Men imorrn har jag bestämt att fika med en kompis i stan. Jag försöker så himla mkt att inte låta depressionen ta över helt. Jag kallar detta jag är i "fördepression" för jag vet hur det är att falla ner i en riktig depression. Jag känner ingen glädje, är trött, saknar matlust o tänker bara på när jag kan gå o lägga mig när jag går upp. Jag glömmer saker, tex vet jag inte ibland om jag gett mutzy mat el inte. Det är rörigt och snurrigt i huvudet. Jag hör på min röst att den är helt annorlunda, mina ögon ser trötta ut och jag orkar inte riktigt ta hand om min hygien. Jag har sån ångest vissa dagar att inte ens lugnande hjälper. Min kurator sa att mina ögon ser så sorgsna ut och det är väl sorgsen jag känner mig. Jag vet inte om depressionen kommer att vinna helt än.

 

När jag pratade med min sköterska för nån månad sen sa jag att jag aldrig ska bli inlåst på psyk igen. Att jag va det för ett år sedan kändes så långt bort o att det aldrig hade kunnat va jag som hamnade där. Tyvärr känns det inte längre så långt bort.

 

Men som sagt, jag kämpar.

då va min sämsta tid på gång igen. jag har vart dödstrött dom sista två veckorna o känner mig snurrig och som om jag lever i nån slags dimma. jag vill inte äta, är inte hungrig o orkar inte laga nån mat. äter bullar, godis, popcorn och dricker cola. vilket gör att jag kommer i en ond cirkel.o jag går upp i vikt när jag verkligen kämpar så sjukt mkt med den.

 

idag var jag hos min läkare och när jag läste mitt läkarintyg efteråt som är baserat på vårt samtal så anser han att jag är på väg in i en depressiv period. o när jag tänker efter så klarnar ju allt o jag förstår dom sista veckorna. jag borde ha lärt mig vid det här laget o jag har väl förstått att jag är på väg neråt men inte att det kan va snack om en depression igen. jag vet ju att jag blir superstressad när detta vädret som är här nu kommer. o särskilt när det blir helg med o jag inte har nåt el nån att göra nåt med. idag har jag sovit bort större delen av dagen för att slippa allt med att man MÅSTE va ute, sitta på uteservering osv. jag vill låsa in mig hela helgen. det enda sköna är att man kan gå ut sent med mutzy för att det fortafarande är varmt o skönt. plus att jag faktiskt just nu sitter ute på min altan halv tio på kvällen i bara kofta. det är lite liv här i mölndal men inget man blir stressad av som tur är. så det är rätt mysigt här nu på kvällen.

 

vad som påverkar mig just nu är att jag börjar få tankar om denna tiden förra året med. det va nu jag började må som sämst. kommer ju ofta på våren. blev inlagd, ville bara dö o allt bara krascha. jag är såå långt ifrån det idag men det ligger ändå där. det känns inte som det va jag men samtidigt så måste jag börja prata om min inläggning o mitt självmordsförsök. jag tog upp detta med min kurator för ett tag sen o nu i veckan bestämde vi att vi ska börja gå igenom förra året. nu när jag kan se tillbaka så har jag börjat tänka mkt på hur detta påverkade min familj och vänner. jag har inte direkt pratat med nån om det o inte heller om min upplevelse av året. det här med att jag känner mig så fruktansvärt ensam undrar jag om det kan ha betydelse att en del inte orkar el vågar vara i min närhet längre. det finns mkt tankar som behöver komma ut.

 

denna veckan har egentligen vart en bra vecka om man skulle se på det utifrån. jag o mamma har bokat spa från mina fondpengar. jag ska antagligen få åka på en weekendresa. o jag har äntligen fått beviljat min sjukersättning på halvtid, vilket har tagot kraft,tårar o massa ork. men jag kände ändå inte den lättnaden jag trodde. antagligen för att jag är trött, orkeslös, bara äter kolhydrater o antagligen går upp massa i vikt igen,min mage har kraschat totalt, fortfarande känner mig ensam och blir superstressad av vädret.

 

så just nu skulle jag vilja bädda ner mig o komma tillbaks i höst igen! som så många gånger förut så räddar mutzy mig ändå från total isolering som jag velat ha. jävla skitsjukdom!

som många vet är det denna period som är på gång den sämsta för mig. alla kommer ut o man måste sitta på uteservering, i en park el utmed älven. jag skulle testa mig själv lite idag+att jag ville försöka för mutzys skull. vi va i linné o klippte mutzys klor o jag ville bara åka rakt hem o lägga mig o sova. men jag bestämde mig för att gå genom småparker ner mot stan. ju längre jag gick desto mer kändes det som mitt hjärta skulle hoppa ut ur bröstet. när jag vid grönsakstorget började gråta lite bakom mina solglasögon insåg jag att det va dags att åka hem. jag blir så stressad, man måste sitta ute, va jättglad o bara tycka att hela livet är toppen. då känner jag för att dricka mig stupfull, äta lite lugnande, rispa mig o lägga mig o sova. typ det enda som kan hjälpa mig är mutzy. o jag försöker verkligen för hans skull.

 

våren o allt med den gör att jag blir stressad. o det är mkt för att jag känner mig ensam. jag har inte längre nån att göra saker med el som frågar om jag vill hitta på nåt. för några år sen hade jag några vänner som bodde här som jag alltid kunde hitta på saker med o som frågade mig. nu är kvällar o verkligen helger jättejobbiga. o särskilt med detta vädret när alla (MÅSTE) va ute.

 

det är inte det att jag inte har några vänner o jag hoppas ingen tar illa upp. men alla har så mkt med sitt och har sina tjejgäng osv vilket jag inte har. jag har heller inte råd att göra massa saker jämt. klart att jag ibland vill gå ut o äta, ta nån öl, fika, shoppa, gå på bio, bowla osv. ibland hjälper min mamma mig om jag verkligen vill göra nåt. men blir det ofta får jag dåligt samvete. en del av mina vänner bjuder även mig ibland. det är svårt att ta emot men som min kurator säger till mig så vill o kan dom det, o jag skulle göra samma sak för dom. men nu måste det inte alltid kosta pengar för att umgås. man kan träffas hemma o fika el laga mat, gå en promenad el bara hänga i en park o prata.

 

nu vet jag knappt vad jag skrivit o orkar inte läsa igenom så det får va som det är!